Jag tycker verkligen om Frida Fors, huvudpersonen i Carin Hjulströms bok Finns inte på kartan som kommer i pocket idag. Hon har enormt mycket skinn på näsan och trots att självförtroendet ibland brister, besitter hon allt och lite till. Ibland blir jag lite irriterad på att hon dönar på som en ångvält istället för att kanske reflektera lite, hon tänker väldigt sällan efter före och hamnar i en hel del annorlunda situationer. Lite av en Lotta skulle man kunna säga. Hon menar aldrig något illa och resultatet blir ofta, trots allt, ganska bra.
Frida Fors studerar till journalist och ska ut på sin slutpraktik. Alla har fått önska fem praktikplatser och de flesta har fått något av sina val. Pojkvännen Peter ska till Aftonbladet och är sjukt nöjd, medan Frida inte får något av sina fem val och blivit placerad på landsortstidningen Smålandsbladet. En anledning till detta är att Fridas mormor kommer från trakten och handledaren på Journalisthögskolan hoppas och tror att hon ska göra ett bra jobb då hon är expert på att göra en artikel av ingenting.
Frida får istället för att flytta till en lägenhet i Stockholm ta tåget till Eksjö och har ångest hela vägen. Hon får dock en ny vän på vägen i form av en nioårig invandrarflicka som hon byter telefonnummer med. Typiskt Frida att lyckas få kontakt med en helt okänd människa. Hon kan konsten att få alla att öppna sig, vilket blir tydligt många gånger i boken. Ibland är det osannolikt, men många gånger är det fint.
Väl på plats visar det sig att hennes handledare Harriet blivit sjukskriven och därför får Frida själv ansvara för den dagliga sidan från Bruserud, samhället som lever ett liv i skymundan och som till och med ska försvinna från kartan. Frida skriver om detta i tidningen och har dessutom mage att skriva att ingen bryr sig om detta, vilket självklart gör att invånarna på orten blir vansinniga.
De skapar en protestgrupp och bjuder in Frida och hennes chef Åke, en medelålders frånskild man som smygsuper i bilen, till mötet. De ska försvara Fridas artikel och lyckas ganska bra. Många i Bruserud är beredda att kämpa för att bygden ska leva. Tio nya bofasta behövs för att orten ska nå de hundra invånare som krävs för att få finnas kvar i kartboken och Frida försöker på alla sätt fixa det.
Finns inte på kartan är en charmig bok, men det känns som om Hjulström försökt få in alla idéer hon någonsin haft i en och samma bok. Det gör att handlingen blir lite väl spretig och det är egentligen ganska onödigt. Många trådar är spännande, som den med Gunnel som sitter på en sten vid vägen och skriver upp bilar som kör förbi och Dani som startat kiosk mitt ute i ödemarken och har frysen full av lammkebab som ingen köper, men många spår känns onödiga. Vi hade inte behövt få veta allt om kompisen Cillas förhållande och hennes föräldrars knäpphet är kanske viktig, men det leder inte riktigt någonstans. Den avdankade rocktjärnan Micke känns också lite onödig.
Lite för mycket alltså, men samtidigt läsvärt och trevligt. Problemet med en avfolkad landsbygd är viktigt och tanken att faktiskt erbjuda utsatta människor att bo i de krympande samhällena är uppfriskande och kanske till och med nödvändig.
Hjulström har skrivit en mänsklig och varm historia som kanske spretar lite mycket, men som definitivt är läsvärd. I september kommer bok nummer två om Frida Fors, Hitta vilse och den läser jag gärna.
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 